jag behöver nu allas hjälp.
rösta vad ni tycker jag ska fortsätta skriva på under "omröstningen"!
lämna gärna kommentarer på texterna också (:

Kramar /tidda.

Ett eko i huvudet, en röst som skriker.
- gör det, gör det nu!
Ångesten tar tag, håller i, vägrar släppa. Och rösten fortsätter:
- gör det, gör det nu!
Han vet att han kommer göra det, det är skrivet i stjärnorna, i vinden, i nattens mörker. När rösten bestämt sig, då blir det som den vill.

Länge hade han kollat på henne i smyg. Hon var så olik honom det bara gick; hon var blond, kort och bar en fjortisstämpel på sig, något han aldrig skulle kunna få, inte för att han ville det heller, aldrig i livet. Hon var alltid omgiven av sitt flickgäng, självklart noga utvalda av henne. Skolans populäraste tjej som hon var, var hon även eftertraktad av killarna.
Den enda likheten de hade, till synes, var att de båda var smala, även om han var aningen smalare.
Nu stod hon där bakom gymnastiksalen, utan sitt gäng. Han kunde se att hon skakade lätt, trots att hon var vänd med ryggen mot honom. Vad gjorde hon, grät hon? Nästintill ljudlöst tog han sig närmare henne. Han kunde se hennes tomma blick, som direkt förvandlades till överraskad när hon fick syn på henne.
”Du skakar”, sa han med lugn och stabil röst. Det var det första han någonsin sade till henne. ”Jag.. ja”, svarade hon. Hon darrade lätt på rösten och vände sin blick från hans mörka, djupa ögon till marken istället. Han grävde fram ett cigarettpaket ur fickan, räckte fram det till henne och frågade om hon ville ha.
Hon tog upp en cigarett och mumlade fram ett tack. Hennes blick var återigen tom och hennes ansikte uttryckslöst.
”Jag heter Ida”, sa hon istället och nickade lätt mot honom.
- Medan han plockade fram en tändare ur väskan och tände bådas cigaretter skrattade han till.
”Ida, jag tror inte det finns någon på hela skolan som missat vad du heter.”
Hon gjorde en liten grimas.
”Och du?”, sa hon.
”Tobias.”
De stod där tysta ett tag, det var som om ingen av dem ville bryta den tystnad som blev.
Tillslut var det ändå Ida som bröt den.
”Helvete! Vad är klockan?”
Innan Tobias hann svara på det hade hon dragit fram sin mobiltelefon själv.
”Fan, jävla fitta.”
Hon fick fram ett till ”tack för ciggen” och började då halvspringande ta sig mot skolbyggnaden.
”Ida, vänta!”
Hon vände sig om och Tobias, som sprungit efter henne, tog tag i hennes handled.
Hans avsikt var att fråga henne om varför hon skakat, men nu fick hans handling en annan följd. Hennes ansikte förvreds när han grep tag i hennes handled, och han förstod.
Genast fick hon panik, för hon förstod att han förstod.
- ”Släpp mig”, skrek hon.
”Ida”, sa han lugnt. ”vad gör du om jag släpper dig? Du förstår väl att jag inte kan släppa dig nu? Vi måste prata.”
Han trodde hon skulle kämpa emot mer, men det gjorde hon inte.
Tillsammans gick de tillbaka till gymnastiksalens baksida, och där släppte Tobias Idas handled, och hon satte sig direkt på marken, lutade sig mot väggen. Tobias satte sig bredvid, ungefär en halv meter ifrån henne. Han andades djupt och viskade sedan:
”Varför?”

När Della kom hem den dagen var hennes mamma inte där. Hennes pappa var stupfull, och hela lägenheten luktade av sprit.
“Kom hit, flicka!”
Della kunde inte annat än att lyda sin far. Medan hon närmade sig honom hörde hon Caitlins varma viskning i sitt öra.
“Var inte rädd , Della. Jag är med dig.”
“Kom hit nu! Här, ta det här!”
Dellas far gav henne en plastmugg och hällde upp vodka ur en flaska i den gröna plasten.
“Drick det”, sa han, och hällde upp mer i sin egen mugg.
“Nu ska vi skåla”, sa han sedan. “Vi skålar för att kärringen har åkt iväg.”
Det stack till i Dellas mage. Vad menade han? Var mamma borta? En tår rann nerför ögonvrån på henne, inte för att hon var överförtjust i sin mamma, men om hon var borta så fanns det ingen som kunde säga åt hennes far att sluta när han slog Della för hårt.
“Drick då, ungjävel!”
Della försökte tänka på regnbågar och såpbubblor och Caitlin medan hon drack den brännande drycken.
Det kändes som att halsen skulle fräta sönder, och hon kunde inte andas. Kväljningarna som brukade komma över henne när hon åt kom även nu.
“Så ja. Duktig flicka. Kom hit nu, sätt dig i mitt knä.”
Vad skulle han göra nu? Della visste att han aldrig varit snäll mot henne, skulle han slå henne när hon väl satt där? Och var fanns Caitlin nu? Hon var inte där längre.

Paniken växte i Dellas bröst, VARFÖR var inte Caitlin där? Snyftande klättrade hon upp i sin fars knä. Spritlukten övertog hennes fattning för ett tag, men inte länge för hon var van vid den. Hennes far rufsade till hennes mörka hår och viskade i hennes öra.
“Nu är det bara du och jag, flicka!”
Della andades djupt när hennes fars kalla händer letade sig in under hennes tröja. De smekte henne över ryggen, och letade sig sedan dit där hennes bröst hade varit, om hon haft några. Della satt still av förskräckning. Hon hade aldrig varit med om något liknande, ingen hade någonsin rört henne på det där krävande, obehagliga sättet. Hans händer letade sig ner under hennes trosor och hon kved till av rädsla. Hon kände på sig att vanliga pappor inte gjorde sånt här. Hon blundade och försökte stänga ute omvärlden. Då hände plötsligt något som skulle komma att förfölja henne resten av hennes liv, mer än scenen där pappan tog på hennes kropp på ett obehagligt sätt. Pappan skrek till, och Della öppnade snabbt ögonen igen. Hennes pappa ramlade ner på golvet, och hon med, eftersom hon suttit i hans knä. Hon såg sin far skaka i svåra kramper innan han med en sista suck blev helt stilla. Där fanns blod, mycket blod. Och Caitlin stod där, med en kniv i handen.
“Jag var tvungen”, sa hon. “Han var för farlig för att få leva.”

Della sprang till sin granne, ringde på dörren och snubblade över sina egna svaga ord när dörren tillslut öppnades.
“M.. min papp a”. hon snyftade till. “Han .. är död.”
Grannen flämtade till och såg på den lilla flickans blodiga händer. Sedan gick hon snabbt in igen, slet till sig telefonluren och slog numret till 112. Mer än så mindes inte Della av händelsen, för hon svimmade där hon stod i trappuppgången.

"Jag ska flytta", sade hon och rubbade hela min värld. Hon var hela min värld.

Hon kom till vår klass en dag i november.
Plötsligt stod hon bara där, framför den svarta tavlan som egentligen är vit.
Hennes hår var ett enda stort kaos: det var orangeaktigt och trassligt som bara den, fullt av tovor. Egenligen var det bara tovor.
Hennes vackra ansikte var blekt, men trots det var hennes ansikte det vackraste jag någonsin sett.
Mager var hon också, och jag tänkte att precis så skulle jag vilja se ut.
När hon presenterade sig som Mirja och sedan gick och satte sig på den tomma platsen bredvid mig så visste jag. Jag visste att hela min värld var förändrad, från och med då.

Efter några veckor gick det inte att skilja oss åt. Vi var de bästa vänner man kunde hitta. Det kändes som om vi känt varandra länge, trots att vi nyss träffats.
Men jag hade en hemlighet, som jag knappt vågade avslöja för mig själv. Jag var kär i henne, Mirja, flickan som lärde mig se på livet på ett helt nytt sätt. Hon som lärde mig att andas trots min ångest. Hon som lärde mig att se det vackra mitt i allt det gråa. Flickan som lärde mig att faktiskt leva.

Så en dag bestämde hon att vi skulle se på stjärnorna tillsammans. Den dagen skulle komma att bli den bästa dagen i mitt liv.

Vi träffades vid elva-tiden den natten och gick tillsammans en liten bit utanför staden. Där fanns en gammal utomhusscén, utan tak, och där lade vi oss ner, sida vid sida, på de frostiga träplankorna.
Hon pekade ut de stjärnor hon kunde namnen på. Tiden flög undan och från stjärnhimlen flög det ner stjärnor. De föll ner i en vacker ljusrörelse och jag önskade tyst: jag önskar Mirja tyckte om mig som mer än en kompis.
Mirja hade också gjort sin önskan. Vi såg på varandra, med våra önskningar i våra hjärtan. Mirja började skratta, ett smittande skratt. Så där låg vi under stjärnorna och skrattade, i en evighet, minst. När skratten dött ut låg vi bara och såg på varandra.
Länge.

Så sade jag det, bara sådär:
"Dina ögon är vackrare än den vackraste stjärna".
Och hon med stjärnor i ögonen,
hon med det smittande skrattet,
hon sade:
"Jag älskar dig, Thea!"

Första kyssen,
där under stjärnorna
i en kall decembernatt,
den kyssen var magisk.
Det var början på en magisk resa,
fylld med glädje och ljus.

Hon gjorde armband åt oss. Varsitt, likadant, prytt av stjärnor och glitter.
Ett tecken på vår kärlek, sade hon.

Och så kom dagen då allt förändrades, igen. Mirjas annars alltid glada ansikte och hennes strålande ögon hade blivit allvarliga. Jag såg det på en gång och jag frågade henne.
"Har det hänt något, Mirja?
Vad har hänt?
Älskling, svara mig!"
Men hon svarade inte.

På den sista lektionen den dagen fick jag en lapp av henne. Med bultande hjärta vek jag upp den och läste.

Möt mig under stjärnorna ikväll.

Orolig gick jag mot den gamla scenen. Vad kunde ha hänt henne?
Vad var det som dödat Mirjas leende och släkt hennes ögons glans?

"Jag ska flytta", sade hon och rubbade hela min värld. Hon var hela min värld.
"Du måste komma ihåg", fortsatte hon, "att vi alltid är nära varandra. Att vi alltid ser samma stjärnor, samma stjärnhimmel. Vårt band är starkare än allt annat, kom alltid ihåg det!"
Med tårarna rinnandes nickade jag och viskade ett svar:
"Alltid du och jag, under stjärnorna."

Hon var arg, väldigt arg. Hon var arg på honom för att han inte kunde förstå henne. Om det var någon hon trodde hon kunde prata med så var det honom. Och så visade
det sig att hon trott fel hela tiden. Nu var hon arg, och lite ledsen, men mest arg. Hon sparkade till en av parkens papperskorgar i all sin ilska, men det gjorde bara ont. Hon fortsatte att springa genom parken. Hon ville aldrig mer göra något annat, bara springa, springa och springa.
"Se dig för!", skrek än gammal gubbe som hon nästan krockade med.
"Woof", gnällde gubbens fula hund.
"Det kan ni göra själv", skrek hon efter sig.
En tår kom sakta rinnandes nedför hennes kind. Där tog träden och buskarna slut, och det nu nästan gulbruna gräset möttes av asfalten. Hon sprang längs vägkanten, medan tårarna blev fler och fler. Och hon visste inte vart hon sprang. Eller hur länge hon skulle springa. Det var mörkt ute nu, men gatlyktorna lyste upp där hon sprang. Men hon såg inte bilen. Och bilen kom allt snabbare - utan att se henne.

”Wounded is the deer that leaps highest
And my wound it cuts so deep
Turn off the light and let me pull the plug”

Jag är så otroligt splittrad. Samtidigt som det känns som om jag mest av allt vill bli bättre och kunna leva på riktigt känns det som om det är helt och hållet omöjligt. Samtidigt som jag vill kunna skratta vet jag att jag inte kan ta mig upp, att jag aldrig kommer bli frisk. Det känns som om det vore bättre att bara lämna allt, men jag vill inte utsätta mina änglar för det. Jag är väl inte rädd för smärta? Jag kan väl leva med att inte leva på riktigt? Kanske skulle jag kunna det, om de lämnade mig ifred. Om bup och mamma och de andra som visste slutade fråga och lät mig hållas själv, då kanske jag skulle klara mig. Jag och Herr Ångest kan bo tillsammans även om jag inte kommer så väl överens med honom. Vi har en överrenskommelse, Ångesten och jag. Om jag gör som jag blir tillsagd håller han sig borta ett tag. Jag vore bara dum om jag inte gick med på att skriva kontrakt om det. Tro det eller ej, men det fungerar för mig. Jag är inte rädd för att skära mig, om det är det som krävs, jag är inte rädd för att skada mig på något sätt alls om det är vad som krävs av mig. Jag vet att vissa som inte varit gisslan för ångesten har svårt att förstå. ”Hur kan man ens göra så mot sig själv, hur kan man sänka sig så lågt?” Det är då tydligt att ångesten har lyst med sin frånvaro hos dessa personer. Det går nog inte med ord att förklara hur det är när ångesten tar över allt. När den griper en i sitt våld, och börjar med sin egenartade tortyr. ”Gör du inte så, så lämnas du inte ifred. Gör du inte som vi säger åt dig att göra, då får du aldrig mer ens sekunder i lugn och frihet. Jag är så fast, så fängslad, så fast. Vad ska jag göra då?

Förut räknade jag alltid dagarna jag klarade mig utan rakbladens tröst, men nu räknar jag mer timmar. Abstinensbesväret när jag är utan blir så högt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra, annat än att ge efter. Jag vill inte sluta, det märker jag nu. Jag behöver att vassheters vackerhet snittar sår i min kropp, jag behöver vackerhetsdroppar av blod som sipprar fram, jag behöver känna en svidande smärta i hela mig, som bedövar ångesten och tankarna, om så bara för en stund.

Går det att komma ur ett beroende som mitt? Går det att ignorera suget när abstinensnivån är på 12 av 5 möjliga? När man är beroende brukar man väl trappa ner först, och inte sluta direkt, visst?

På bup säger de att jag är inne i den svåraste perioden nu och att det är nu ångesten är som hårdast på grund av medicinen, att det kommer lätta sedan, och kanske även göra så att allt blir bra. Yeah right, och det ska jag tro på? En mirakelmedicin? Knappast.

”Wounded is the deer that leaps highest
And my wound it cuts so deep
Turn off the light and let me pull the plug”

Överallt runtomkring henne var de;
skuggorna, skepnaderna, viskningarna.

Värdelös, utan oss. Värdelös.

Mörka skepnader av sot, svarta som den mörkaste natt.
I deras blekvita ansikten fanns blod att se,
blod som tog över de vita ansiktena.
Vid en första blick på dem såg man bara blodet
och hur det runnit som i åar på den silkeslena huden.

Värdelös, utan oss. Värdelös.

Hesa, neutrala röster. Röster som dolde hemligheter.
Hemligheter hon skulle kunna döda för. Kanske skulle
de en dag viska till henne, viska att hon skulle döda.
Om det skedde skulle hon kunna göra det,
det var hon övertygad om.
Vad som helst för att de skulle stanna hos henne,
inte ge sig av som alla andra. Hon behövde dem,
för utan dem var hon ingenting överhuvudtaget.

Hennes verklighetsuppfattning hade aldrig liknat andra flickors,
och hon hade därför alltid stuckit ut ur mängden.
På gott och ont. Men mest ont, trodde hon.
Hon hade många gånger undrat,
tänk om jag var som alla andra,
tänk om jag var normal.

Stackars flicka, som inte förstod vilken gåva det var,
att inte vara som alla andra.
Stackars flicka, som byggde upp en verklighet av
blod och mörker, panik och självdestruktivitet.
Stackars flicka, som föll en gång för mycket.

Hon hörde att de letade efter henne, de ropade hennes namn så det hördes över hela grannskapet.
Men hon var arg på dem, och tänkte minsann inte visa sig. Hennes gömställe var det samma som det alltid varit, och därför tyckte hon det var konstigt att de inte hade räknat ut det än. Kanske låg det något magiskt bakom platsen som gjorde att hon blev osynlig där? De bodde i en gul, ganska stor villa, och tomten var stor. Hon satt ihopkrupen i ett buskage varifrån hon hade full uppsikt mot resten av gården, inklusive uppfarten.
”Alicia! Kom fram nu, vi har något att berätta!”
Hennes fars röst lät likaväl irriterad som förväntansfull. Nog var det förväntansfullheten i hans röst som fick Alicia att krypa fram från sitt gömställe och smyga runt huset för att avleda de eventuella misstankarna om att det var just buskaget som var hennes hemliga vrå.
”Där är du ju”, sa fadern när han fick syn på sin dotter.
”Vad var det ni ville?”, sa Alicia rakt på sak.
”Kom med in så fikar vi lite medan vi berättar. Vi har nybakta bullar om du vill ha!”
Hon blev otroligt nyfiken på vad det var de skulle berätta för henne, så nyfiken att hon glömde bort att vara arg på dem.

När hon väl satt där på köksbänken vid bordet och åt på en kanelbulle sprängdes hon nästan av iver att få höra vad de hade att säga. Det var Alicias styvmamma som först sa något.
”Alicia, jag hoppas du inte är alltför arg på oss för att du inte kan få följa med Sarah till hennes sommarstuga i Dalarna. Men nu är det så, att vi har något att berätta som kanske gör att du förstår varför det inte går.”
Alicia tittade på alla personerna runt bordet, i tur och ordning. Först var där hennes styvmamma Anna, hon såg allvarlig ut, något som var ovanligt för att vara henne. Mitt emot henne satt Alicias far, Rolf. Hans min avslöjade ingenting. Bredvid honom satt Mikael, hennes låtsasbror. Han var sjutton och finnig, men ändå var han rätt populär. Alicia kunde inte förstå varför för allt i världen det var så. I hans ansikte kunde hon se att han redan visste vad det var som hade samlat dem alla här. Hur kom det säg att hon alltid fick reda på saker sist? Herregud, hon var fjorton, inte någon fyra-åring eller så.
”Säg det då!”, krävde hon.
”Vi ska flytta”, sa Anna.
Alicia satte en bullbit i halsen.
”VA?”
”Vi tänkte säga det förut, men då var det inte säkert.”
Hur skulle det nu gå för henne? Och hur skulle det bli med Sarah, skulle dem aldrig träffas mer?
Och Alicia hade ju alltid bott här. Det var här hon hade växt upp, det var här hon kunde ha kvar sin mamma i minnena.